Identitet och "riktiga vänner"

Jag har lessnat på att anpassa mig efter andra personer som vet precis hur de vill att jag ska vara. Det vore så skönt att för en gångs skull kunna vara den man är och vill vara utan att andra sätter en på plats direkt. Är det inte en rättighet att få utvecklas i sin egen riktning utan att någon pekar åt en?

Att skriva till någon på facebook är inte att vara den personens vän. Att kommentera några blogginlägg är inte att vara en vän. Att skriva att man bryr sig om varandra är inte att vara vänner om man ändå inte kan se varann i ögonen. Jag vet att det finns fler än jag som är trötta på att inte veta vilka som är deras sanna vänner. De som inte vågar ta bort sin facebook i rädslan att alla glömmer bort dem.

Tänk efter: Vilka i din klass kommer du att ha kontakt med efter högstadiet/gymnasiet/vad du nu går, och på vilket sätt? Skulle du kunna ringa eller gå och plinga på dörren till hälften av dina facebookvänner? Det tror jag inte. Jag har raderat 100 nummer från min telefon, tillhörande människor som jag vet aldrig skulle höra av sig till mig och som jag aldrig kommer höra av mig till frivilligt.Och jag har så många onödiga personer på facebook att jag inte ens har hunnit med att ta bort alla trots att jag har påbörjat en rensning minst 3 gånger.

Det gäller att använda sållet för att hitta guldkornen. Jag har några som jag trivs med och som ger mig något istället för att bara ta emot eller nonchalera, personer som jag har en ömsesidig relation med för vänskap är inte bara ett hjärta i någons logg eller en liten kommentar på ett inlägg eller en bild. Ytlig bekräftelse är inte grunden till någon vänskap värd att bry sig om.