Anledningar till varför du inte ska räkna kalorier

Jag ska inte säga att kaloriräknande aldrig har hjälpt någon, för det kan hjälpa dig att gå ner i vikt, men varför skulle du vilja göra det? Om du börjar omvandla mat till siffror och lär dig olika system för att räkna ut energiinnehåll i det du äter så kommer mat aldrig att vara bara mat. Din hjärna kommer automatiskt göra uträkningar så fort du ser något ätbart och du kommer med stor sannolikhet till slut börja resonera: "det här innehåller mer kalorier än det där, jag kanske borde välja det där istället". Eller ännu värre "det här är nyttigare för att det har få kalorier i sig", vilket inte ALLS stämmer.

Det blir aldrig som förut igen förrän du har slutat och tro mig, det är svårt att sluta. Jag är tveksam huruvida det överhuvudtaget går att sluta helt, för har man en gång lärt sig något så är det väldigt svårt att bara glömma. Kanske om 10 år har jag glömt energiinnehåller för 100 g krossade tomater, men det tror jag knappast eftersom jag påminns så fort jag köper hem en burk. Kanske kommer jag någon gång i framtiden att kunna hälla yoghurt i min tallrik utan att undra hur många deciliter det är. 

Överallt hör vi om "kalorisnål mat" och "kaloriförbränning" som om det vore något självklart positivt. Den allmänna uppfattningen verkar vara att ju mindre man äter desto bättre. Ju mindre man är desto bättre. Du som är frisk kanske inte kan föreställa dig hur bunden och ofri man är när man räknar kalorier eller en gång har gjort, men jag ska försöka förklara.

När jag var i min värsta period så bestämde jag ett visst antal kalorier som jag fick äta per dag, och helst skulle det sluta under den gränsen. Jag kunde skriva ytterst detaljerade matplaneringar upp till tre veckor i förväg, där jag skrev upp att jag t.ex. på måndag om 2 veckor till frukost kl 8 ska ta 1 msk havregryn till yoghurten. Helt besatt var jag. Innan varje måltid satt jag och stirrade på klockan, under måltiden var jag som i trans för det var höjdpunkten på dagen, och efteråt strök jag över det jag ätit i min matplanering. Jag kunde aldrig frångå den. Om jag råkade äta mer än vad jag hade tänkt en dag så kompenserade jag bort det genom att äta mindre nästa.

Fortfarande tänker jag i siffror när jag ser mat och jag kan bara inte få bort det tankemönstret. Jag saknar den tiden då jag inte fattade vad "näringsvärde" betydde. Du kanske tänker att det bara är ätstörda personer som blir så besatta av kalorier, men kaloriräkning är en väg till ätstörningar. Det kanske börjar med att du jämför olika produkter i affären och väljer bort den med flest kalorier, men du ska vet att det är ingen fara att inte titta efter! Det kan verka harmlöst och "hälsosamt" att välja kanske lätt crème fraîche istället för den vanliga, för att det är så stor skillnad på dem i fettprocent men till slut blir det ångest så fort affären bara har sojamjölk med 6 fler kalorier per deciliter än den du brukar använda. 

Man blir bunden till rutin och vanor. Det som egentligen är ingenting blir viktigare än livet självt och det värsta är att media och alla företag uppmuntrar det. Varför skriver de ut hur många kalorier som finns i en jävla piggelin? Det är så försumbart. Snälla: börja. aldrig. räkna.