Summer loving

Känner för att prata om begreppet: kärlek.

Det finns inga "olika sorters kärlek" för mig, jag ser ingen skillnad. Känslorna jag känner för en nära vän och en eventuell *partner* är desamma, dvs. jag älskar personen. Vad älska innebär för mig är att bry mig extremt mycket om någon. Att tänka att jag inte vill vara utan hen och att jag vill ha hens bekräftelse. Jag gör ibland saker på min egen bekostnad för att personen ska må bra och hoppas att hen också gör likvärdiga saker för mig. Jag värderar relationen och tänker på den ofta. Jag blir villig att kompromissa.

I denna heterovärld växer vi upp med att personer av samma kön som oss är potentiella vänner och det andra könet är potentiella partners. De flickor som leker könsöverskridande är "pojkflickor". Att det finns en sådan term innebär att folk tycker det behövs en benämning på att en tjej umgås med killar på i ett icke-romantiskt syfte. Hur knäppt är inte detta?! En pojke som umgås mest med flickor kallas ibland "tjejtjusare" och det ordet betyder inte att han vill vara som tjejerna, utan att han vill ha dem. Det är OK att en flicka vill vara och göra som pojkarna. Men det är otänkbart att en pojke skulle vilja vara och göra som flickorna utan att ha någon sorts romantisk baktanke. I alla fall vill man ignorera det.

När mellanstadiet slutade och högstadiet började blev det ännu viktigare med status. Dessa två uppdelade läger blev ännu mer olika varandra. De tjejer som hade pojkvän ägde högst status, och de som "såg ut att ha förlorat oskulden" (vilket också är ett helt absurt uttryck) var coola och/eller horor. Och de killar som på något fysiskt sätt hävdade sig genom sport, uppkäftigt språk osv. var allra högst upp på statuspyramiden för de kunde välja och vraka bland de bekräftelsesökande tjejerna. Saker som ansågs äckliga på min skola: ingen bh, orakade ben och armhålor, överflödigt fett, inga bröst, inget smink. Dessa alla är saker som tjejerna behövde bry sig om gällande sina utseenden. För att inte bli utstötta bland vännerna och för att bli valda av killarna.

På dessa exempel ser ni hur vi separeras från det andra könet och speciellt tjejer blir beroende av killars bekräftelse. Visst, killar behövde också göra sig till för att vara önskvärda. Men då var det bravader och egenskaper som gällde. Inte en viss typ av utseende och en *lagom horstämpel*.

Jag tror att många även i min ålder lever kvar i att dela upp män och kvinnor när det gäller kärlek. Att bli kär i någon, förälskad, det är enligt mig attraktion och något separat från kärlek. Man kan bli attraherad av någon och sedan börja älska personen, eller så kan man först börja älska personen och sedan bli attraherad. Eller båda på samma gång. Den man både är attraherad av och älskar brukar automatiskt anses som *flickvänsmaterial/pojkvänsmaterial*

Vem man blir attraherad av har med ens sexualitet att göra, och om sexualiteten är medfödd, kommer med uppfostran eller är ett eget val, låter jag vara osagt för det varierar nog. Men jag tror i alla fall att det finns många fler sorters relationer än de vi kan komma upp med på rak arm. Vänner, bästa vänner, kompisar, familjemedlemmar, bekanta, pojkvänner, flickvänner, kk osv osv osv. är namn vi sätter på våra relationer. Vi har förväntningar på hur vi vill att en vän ska vara och hur en partner ska vara och hur en mamma ska vara, och när personer inte möter våra förväntningar blir vi besvikna. Men hur bra mår man av att behöva hålla sig till en roll för att andra ska må bra egentligen? Om varje person kunde vara sig själv, och varje relation vara sin egen, utan samhällets normer inblandade, så vore allt så mycket bättre.

Jag tycker kanske inte om att spela svårfångad, vilket jag förväntas göra om jag vill bli en killes flickvän. Och jag kanske inte tycker att jag måste ha automatisk respekt för alla mina släktingar bara för att vi är släkt. Jag kanske inte vill tänka att jag aldrig kommer bli kär i en tjej bara för att jag eventuellt inte har blivit det hittills. STRUNTA I VAD SOM ÄR NORMALT! Ta varje situation och varje relation för sig. 

Och framför allt: Låt ingen norm bestämma vad du behöver för att må bra. Du behöver kanske ingen pojkvän eller flickvän egentligen, det kan vara samhället som får dig att känna dig ensam eller oönskvärd om du inte trivs som singel. Jag lever i tron att alla behöver kärlek, men för mig behöver den inte komma från någon jag t.ex. är tillsammans med. Jag kan lika gärna ha vänner som tillfredsställer samma behov. Och mitt mänskliga behov av närhet och/eller sex kan jag få uppfyllt på annan väg. En *partner* för mig skulle vara en vän som jag även vill ligga med. Inte "en snygg kille som vill ha flickvän". Nu vill jag inte ha någon partner just pga dessa normer som gör att definierade relationer som en "kärleksrelation" skapar brist på frihet.