*Feministiskt inlägg*

Detta inlägg blev väldigt rörigt men jag orkar inte lägga ner mer tid på att få det förståeligt, om något är oklart: fråga!

Någon gång i höstas började jag sminka mig mer, bära "kvinnligare" kläder (både färg och form) samt blonderade håret. Varför? För att jag trodde att dessa ytliga saker skulle få mig att må bättre, och det fungerade. Fake it until you make it tänkte jag. Jag tänkte att om jag uppfyllde så många kroppsliga ideal jag kunde så skulle jag utåt sett verka "normal" och därigenom känna mig normal.

Min insida fylld med mina värderingar och åsikter tänkte jag inte ändra på. Heller inte mitt beteende för det är ju det som är jag. Men jag tänkte att bara jag accepteras för hur jag ser ut kan jag nästla mig in och väl där förändra folks fördomar om hur jag ska vara för att ha detta utseende.

Jag började inom kort känna bekräftande blickar från män och killar på mig, de gjorde att jag kände mig snygg. Anledningen till att de lade märke till mig trodde jag var de nya attributen jag hade tagit till, min förändrade garderob och mer tidskrävande morgonrutin. Jag började känna mig mer jämlik med andra tjejer, som att jag också var med i spelet. Jag fick fler komplimanger. Tidigare hade jag bara känt mig förbisedd.

Min självkänsla byggdes på hela tiden, men det var inte på grund av utomståendes bekräftelse egentligen. Det kom ifrån mig själv. Det var för att jag hela tiden trodde att smal, sminkad, fixad, rakad, "kvinnlig" var snygg. Därför blev det så. Det är inte bara jag som tror som jag gjorde, att sakerna ovan ska leda till snygghet: Det tror ni också. Att avstå från någon eller flera av företeelserna vilket till exempel vissa feminister gör, är inte att avstå från snygghet. Det är heller inte att säga "det är insidan som räknas" för då innebär det att ni kallar er själva fula för att ni inte sminkar er. Dock är det att kritisera de osynliga "måsten" som finns och konsumtionsidiotin. Jag gillar inte att en fast utgift för mig varje månad är concealer, men det är verkligheten.

Folk kan säga hur många gånger som helst att vi har fria val, men vi lever under ett förtryck som påverkar vad vi vill. Alla vill bli omtyckta, och om vi tror att vi är oälskbara med finnar, bmi över xx, glasögon och orakat kön, så är det väl klart som fan att vi gör något åt dessa saker för att sedan bli gillade! Det är ju bättre än vara ensam och fel. Om dessa saker inte spelar någon roll för andra, så spelar de i alla fall roll för oss. Och om vi måste manipulera våra kroppar inför oss själva har det gått för långt enligt mig. "Jag sminkar mig för min egen skull", ja och? Det är väl klart att du gör det för din egen skull för du mår ju bättre av det oavsett om det är för att du kan le mot dig själv i spegeln i din kammare mitt i natten eller för att någon kollar in dig på stan. Du tycker att pengarna du lägger ut varje månad och förlorad sömn är värt det, jag förstår till fullo.

Men samtidigt behöver du inse. Fortsätt göra som du gör, visst: Vi lever i samma samtid där var och en gör vad som krävs för att överleva socialt, mentalt och rent fysiskt. Men åtminstone: reflektera, granska dig själv "varför gör jag det här och det här". Det är ett steg mot förändring.

Idag känner jag mig bekväm i alla kläder jag har i garderoben. Jag behöver inte hålla mig till en särskild stil för min identitet är betydligt mer mångsidig än så. Det är allas. Jag känner mig säker nog att gå ut både i rakade och håriga ben. Jag tycker om mat och godis och tänker inte hålla käften om det eller svälta mig. Jag är precis som de flesta människor en sexuell varelse och tänker inte bara för mitt kön "spara på mig". Att kunna älska sig själv utan att hålla tillbaka eller tvinga sig till saker, är den skönaste känslan som finns.