Det där som jag bryr mig om, som stannar kvar över åren, som inte försvinner i dimman av depressioner eller rinner ut med blodet, utan som visar sig återigen bakom molnen och i den läkta huden.

Det som inte mister sitt värde bara för att jag inte alltid tänker på det.

Det som är grunden i mig och som inte skräms iväg av blinkande ljus under natten till lördag, som står stadigt trots hot och hugg från utomståendes munnar. 

Det som ingen hårfärg kan täcka över helt.

Allt det som stannar kvar i kläderna så länge jag bär dem men som dunstar bort från högarna på golvet. Återuppstår igen vid direktkontakt, skapas utan inverkan av någon annan.