S.C.U.M

Jag har nyss kommit hem från att ha sett S.C.U.M-manifestet och jag säger bara att det var en riktig upplevelse. Även om mycket av det som sades var våldsamt och absurt så gav själva kontentan mig väldigt många olika tankar och känslor.

Framför allt var det skönt att, om än bara för två timmar, vara en del av "det överlägsna könet" och se de andra sitta mittemot och svettas i strålkastarljuset. Jag hatar inte män, nej. Men jag är, precis som alla andra kvinnor borde vara, less på att vara ett objekt som ska viga mitt liv åt att slava för ett samhälle som jag själv inte är med och påverkar, trött på att eftersträva destruktiva ideal jag aldrig själv kan delta i att skapa eller välja att frångå utan att bli ansedd som ful, tjock och oduglig. Jag är fruktansvärt arg på hur jag blir behandlad i vissa situationer pga vilket könsorgan som har sin plats mellan mina ben.

Om jag fick bestämma så skulle i alla fall inte kvinnans största syfte vara att behaga varken mannens ögon, sinne eller kuk. I en värld där jag hade någon säg i saken skulle kvinnor i alla åldrar heller inte förställa sig själva och sina kroppar på alla tänkbara och otänkbara sätt för att anses knullbara och åtråvärda av en man i övertygelsen om att då, DÅ är vi fulländade. Vi skulle inte behöva utstå blickar och kommentarer eller VILJA HA dessa för att åtminstone under ett par ögonblick kunna gilla oss själva.

Nej nu kokar jag över