Jonas löfte

Igår såg jag ett avsnitt av en dokumentär tvserie på SVT2, som hette Jonas löfte. Serien handlar om Jonas som är nykter alkoholist och han berättar om hur det känns att leva hans liv efter missbruket. När jag hörde vissa saker som han sa så gick det upp för mig på hur många sätt ätstörningar liknar beroendesjukdomar. Det är precis samma känslor inblandade.

Ett citat från serien

”Jag kapitulerar varje morgon. Jag lovar mig själv att vad som än händer under dagen, hur jag än mår så ska jag inte dricka eller använda nån annan drog. Nykterheten är det viktigaste i mitt liv. Nykter fungerar jag. Aktiv i min alkoholism fungerar jag inte alls. Jag blev väldigt sjuk av alkohol. Varje morgon kapitulerar jag inför faktumet att jag har sjukdomen alkoholism.

Det är en kamp på liv och död för att få alkoholen att fungera som jag vill, på mina villkor. Jag vill ha lindringen men inte konsekvenserna. När jag är igång känns det snabbt orättvist att alkoholen fungerar så illa för just mig. Jag behöver ju medicinen så mycket. Problemet är att behovet snabbt blir en besatthet. Ett glas räcker. Ett glas, sen blir jag besatt av att dricka. Jag vet att jag dricker mitt liv rakt ner i helvetet. Ändå fortsätter jag. Varför? Därför att jag är alkoholist”

Och här är samma citat men med svält istället för alkohol

"Jag kapitulerar varje morgon. Jag lovar mig själv att vad som än händer under dagen, hur jag än mår så ska jag inte skippa någon måltid. Friskheten är det viktigaste i mitt liv. Frisk fungerar jag. Aktiv i ätstörningen fungerar jag inte alls. Jag blev väldigt sjuk av svälten. Varje morgon kapitulerar jag inför faktumet att jag har en ätstörning.

Det är en kamp på liv och död för att få maten att fungera som jag vill, på mina villkor. Jag vill ha svältens lindring men inte konsekvenserna. När jag äter så känns det snabbt orättvist att maten ger sån ångest för just mig. Jag behöver den ju så mycket. Problemet är att svälten snabbt blir en besatthet. En minskad måltid räcker, sen blir jag besatt av att kompensera. Jag vet att jag svälter mig själv rakt ner i helvetet. Ändå fortsätter jag. Varför? Därför att jag är ätstörd. 

Tror inte att någon med en ätstörning INTE känner igen sig.