Den där tonårsförälskelsen, jag har också haft den

Den där när man trodde att det man hade var unikt, att ”vi två är det största som hänt”, att ”vi har något som ingen annan någonsin kan få”. Just då upplevde miljontals andra samma sak fast det låtsades man inte om.

Man tänkte: det är såhär det alltid måste vara, annars dör jag. Man undrade om man verkligen levde innan denna feber. Man var vaken om natten och längtade, gick till skolan men kunde ändå bara tänka på en enda person och längta därifrån till honom.

Och ingen annan fattade när man berättade men man berättade i alla fall för man kände att det här kan man inte hålla inne när det bubblar så i bröstet. Man hade inte tid att bry sig om någon annan och var mindre med sina vänner men kände sig ändå aldrig ensam för man var älskad.

Man låg i sängen och blundade, tänkte sig den andra bredvid och saknade och slog numret och ringde flera gånger fast ingen svarade och det gjorde så ont i magen. Man somnade och man vaknade klockan tre av ringsignaler och på en sekund glömde man att man någonsin varit besviken för man smälter vid ljudet av den där underbara rösten.

Och när man väl träffades efter timtal av resor blev det kyssar och man kunde inte behärska sina händer, kände endast lycka och man kände att försvinner du då dör jag fast du kommer ju aldrig lämna mig ändå. Tänkte: håll mig hårt och släpp mig inte, kom så nära som det går och förbli där för vi är det bästa som hänt, du är den enda jag vill ha och jag vill att du ska känna när jag andas och jag vill känna ditt hjärta pulsera pulsera. 

Men sedan står man där vid bussen igen, gråter som om man stod inför döden. Man undrar vad man gjort för att för att förtjäna att bo tio timmar bort från den man vill ha så oerhört nära. Man undrar om det är värt det, men tänker ändå att såklart det är, fast efter ett tag inser en att det inte är det.

Då blir den andra helt förstörd och kan inte äta eller skratta eller sova men det går över trots att man aldrig trodde att det skulle sluta göra ont när man hör låtarna, när man känner dofterna, när man tänker tankarna, när man är på platserna. Trots att man aldrig trodde att man skulle sluta sakna och vilja ha den som man en gång älskade och som älskade en tillbaks. Men när verkligheten gäller igen, och när man kan tänka och resonera fritt igen, är det lättare att se varför "distansförhållanden inte håller i längden".